Ge mig förnuftet tillbaka!

Tänk, egentligen, vad mycket man klarar av utan att knäckas.

Tänk, egentligen, vad lite det krävs för att knäckas...

Jag tror nog snart att jag bryter ihop. Att en tre-åring kunde vara så psykiskt tärande var något jag inte kunde gissat på förhand. Körigt, ok. Stressigt, javisst, men inte trodde jag man riskerade att mista förståndet.
För det är faktiskt så det känns när man balanserar på en mycket, mycket tunn lina med sitt humör. Att få ett nej till svar på varenda fråga man ställer är väl jobbigt i sig men att få det ackompanjerat av ett raseriutbrott a´la Mike Tyson samtidigt är på gränsen till omänskligt. Och det dåliga samvetet sen...när man skällt på sin son femtio gånger under en eftermiddag, ja då känns det som man är redo för buren.
Och vilka spår sätter det i honom? Kommer han att behöva gå i psykoterapi i femton år när han blir vuxen för att jag inte kunde bita ihop och räkna till tio(tusen)?

Men hur göra? Hur ska man göra för att lyckas hålla sig lugn när man får en smocka mitt i nyllet bara för att man inte ville att han skulle köra skruvmejseln i platt-tv:n? Eller när han vägrar att äta flera dagar i sträck, bara för att det inte är lördag och han inte får godis förrän då?(Det här med maten, förresten, är ett extra stressmoment som inte är av denna värld, alltså...)

Ja, jag har uppenbarligen inte svaret, och jag undrar vem som sitter inne med det. Just nu skulle jag belåna hur mycket som helst för att bli varse denna hejdlöst åtråvärda kunskap.

Läste, förresten, att (delar av) alliansen vill införa en extra karensdag och även göra ytterligare försämringar vid långtidssjukskrivningar..."Vi vill inte jaga de sjuka..." säger Sheriffen av Nottingham, eller förlåt, Anders Borg med kluven tunga. Jaja, jag slutar aldrig att förundras...